Jag och min goda vän Lina hade länge tänkt sova i det där mysiga vindskyddet vid den hemliga lilla sjön på Ingarö och så äntligen 1,5 år senare slog vi slag i saken.
Så en fredag kväll packade jag den stora vandringsryggan och en tung säck med ved. Till och med hunden fick bära så mycket det bara gick i hennes lilla klövjeväska. På med pannlampan och så gick vi i 45 minuter där vi mötte Lina och hennes irländska varghund Loki. Det bör kanske sägas att det är i princip kolsvart på de flesta ställena på Ingarö vilket gjorde det hela ännu mer utmanade och kul. Snart var vi framme vi stigen och letade oss fram i 25 minuter utmed sjön till vindskyddet. Det som slog oss är hur annorlunda terrängen ser ut i mörkret.
Väl framme så gjorde vi en eld som vi matade hela kvällen. Jag bakade potatisar på kolen och bjöd på Smetana och algcaviar. Lina hade med rökt älg och rödvin. Fram till tolv på natten stod vi upp och pratade om allt vi inte hunnit prata om och njöt av tystnaden, lugnet och att bara få komma ut i naturen. Vi båda känner ofta ett starkt behov av att komma ifrån civilisationen och få starta om kropp och hjärna.
Vi somnade in i våra sovsäckar till ett mjukt smatter av regn mot taket och vaknade upp till en vacker höstfärgad morgon. Vi startade upp med en eld, doppade oss i det iskalla vattnet och lagade omelett och nyponsoppa till frukost. Ljuva livet.
Lämna ett svar