Det är lika bra att erkänna det, att när man åker till savannen så är det lejon man väldigt gärna vill se. Jag var inte säker på om det var så lätt men det visade sig att bara sedan en vecka tillbaka så hade migrationen av gnuer, zebror och bufflar börjat trots att regnet låtit vänta på sig. Och då finns det såklart lejon i närheten. I Serengetis nationalpark där vi var finns högsta koncentrationen av lejon av alla parker i Tanzania. Lucky us.
När vi anlände till tältcampen inne i Serengeti berättade personalen att de hade haft en lyckad dag. Lägret var nämligen mitt i en lejonflocks territorium (de håller sig till sitt territorium som kan vara upp till 60 kvadratkilometer stort) och de hade fått bevittna när två av dem fällde en buffel tidigare under dagen och det gjorde att de antagligen fortfarande låg och åt därute nånstans. Där skulle vi sova gott men det är ju också den där spänningen man söker när man reser på det här viset.
När vi frågade vår guide huruvida han sov gott om nätterna på den här campen så berättade han att när han hade sovit på där några veckor tidigare så hade ett lejon lagt sig utanför tältduken för att sova. ”Då är det omöjligt att sova” sa han. Det fanns inga vakter i lägret och vapen är totalförbjudna i Serengeti.
Kolla en spännande artikel om just lejon som kommer ända inpå campen här.
På nätterna lät det ungefär så här var tjugonde minut utanför tältet. Det lät som att de satt i grupper på varsitt håll och berättade för varann vart de var. Det var alldeles för spännande för att sova tyckte jag. Jag var ju ändå på semester.
Vi fick lära oss att även om lejonen inte har någon annan fiende än leoparden och är de mest oförskämt avslappnade djuren på savannen så är det inte så lätt för dem att fånga sina byten. Dels är de lite lata, bekväma och tar oftast de minsta och enklaste bytena och de är därmed för små för att mätta sina magar. Honorna låter alla andra äta före sig själv vilket gör att hon aldrig riktigt är mätt. Det är i princip alltid honorna som jagar. I enstaka fall hjälper hanarna till. Sen måste de vara cirka 7 meter ifrån bytet för att hinna springa ifatt och fälla det. Men de har tålamod och kan vänta länge länge i det höga gräset. Men bytesdjuren både ser, hör och framförallt doftar lejon men till slut brukar instinkten att få äta och dricka göra att bytena vågar sig fram till (oftast) vattenhålet. Men det är som sagt inte lätt bara för att man är stor och farlig. Även fast de är stora och farliga på savannen för andra djur så är det få av deras ungar som överlever och det kan bero på svält, brist på vatten, de blir sjuka eller uppätna av leoparder eller hyenor.
Alla kattdjur är solitära men lejonen är så sociala att de oftast går i grupp och framförallt sover ovanpå varandra trots värmen. Vid trädet ovan så låg 12 lejon och latade sig mitt på dagen. Efter någon kilometer var vi tvungna att gå ur bilen och kissa. Då kissade man snabbt kan jag säga. Sedan åkte vi någon kilometer till och får då se den här honan släpa på en död gnuunge.
Vår duktiga guide Jackson som hade jobbat i parken i 20 år berättade att förr var det djur överallt men nu får man verkligen åka runt och leta efter dem. T ex har lejon i Serengeti minskat från 30.000 st till endast 3.000 st på bara 15 år. Fast vi kanske ska tillägga att vi tyckte att det fanns otroligt mycket djur.
Kattdjur tuggar egentligen inte köttet utan sliter stora stycken och sväljer vilket gör att de blir så trötta och dästa. Men å andra sidan behöver de inte äta mer än en gång i veckan. De kan dock ibland döda för att det är kul bara, om jag förstod det rätt.
På dagen sover de mest men på natten när det är svalare blir de aktiva. Men vi hade turen att faktiskt få se en lyckad jakt.
Vi hade kört nästan en timme bland gnuer och zebror (vilka man till slut nästan tröttnar på att se) och plötsligt säger Jackson lugnt. ”Det måste vara lejon i närheten” när det stod två läger med zebror och gnuer på varsin sida om en flodfåra och en gnu med sin unge var modiga att till slut gå att dricka. 2 sekunder efter Jacksons uttalande poppade fyra lejon upp i gräset och fruktansvärt fort och kraftfullt jagade ifatt gnuungen. Det var ett alldeles för litet byte för dem och räckte endast till lejonet som hade utfört jobbet.
Jag kommer dela med mig om ett djur i taget då och då på bloggen. Hoppas ni tycker det är kul.
Lämna ett svar