För tolv år sedan fick jag tydligen för mig att släpa med min älskade på ett seminarie av Polarquest på Armémuséet i Stockholm om en resa med fartyg på Svalbard. Sedan dess har vi gått och drömt och pratat om resmålet för att sedan lägga ner tanken på att sitta på en båt med kanske ett gäng pensionärer i 7 dagar för att eventuellt se isbjörn. Men sedan tänkte vi om igen och ville se den vackra naturen innan det blir mildare klimat.
Från vandringsbloggen fick jag tips om att åka i april då man fortfarande kan åka skoter över vidderna i dalarna och eftersom detta är mitt 40-årsår så valde vi att göra denna efterlängtade äventyrsresa till Svalbard just i år. Och wow vilka intryck och vilken massiv skoter- och båttur vi fick uppleva. Denna gång fick vi inte syn på isbjörnen men däremot följde vi spåren av en hona och hennes unge i några kilometer och fick se vattenhålen de nyligen hade grävt efter på havsisen. Då kan jag säga att pulsen gick upp.
Jag tänkte att bildspelet kunde tala för sig själv med de vackra vyerna, havet, valrossarna, de vicksblå-blå glaciärbergen och den magiska känsla vi fick när vi var där. Upprymdhet och glädje är två känslor som stannade kvar i kroppen även efter att vi kommit hem från resan. Saker jag kommer minnas med ett leende på läpparna är när vi slitna i kropp och knopp närmar oss Longyearbyn efter att ha kört i totaldimma i två timmar och himlen plötsligt öppnar sig och solen strålar igenom och vi kan dra på farten ordentligt över sjön. Eller när jag i pausen drack den varma goda svartvinbärssaften. Eller när vi var tvungna att ta av oss skorna på den finaste restaurangen och äta i strumplästarna – för så gör man på Svalbard.
Lämna ett svar